Torsdag 29

Vi vaknade till lite regn så det var ganska friskt då vi gick ner till kliniken. Till vår stora förvåning var det flera stycken, som satt i väntrummet.
Den första satt redan i stolen och han ville ha mycket gjort för han skulle inte komma tillbaka förrän i dec.! Lars rotfyllde och fyllde en tand och lagade en avslagen framtand. Men jag hade dålig mage så jag var tvungen att gå upp till huset. Så idag blev det en riktig ” drogdag” först Lariam på morron sedan immodium och några tabletter jag fick av Megan.
Det känns också bra att vi hittat en spritaffär så vi kan ta oss en whisky vad verkan det nu hava kan.

Em. blev en väntans tid igen. Om det kom några pat. skulle Lolah ringa oss. Tur vi hade några korsord kvar.
Medan vi väntade på pat. såg vi dagens Big five fem kor som plötsligt betade framför huset! Vaktade av div. personer.
Så här ska the real big five look-.

Onsdag 28 Sceeningdag

28/4 2010 Noahs födelsedag.

Vi ska ut på skolor, men då vi kom ner stod det ingen ambulans och väntade på oss. Det visade sig att den var i Homa Bay långt bort!
Då blir det an adventure sa Kevin och vi började gå. Han bar stora lådan med allt vi behöver för att undersöka och undervisa.

Avgaser från en lastbil,Huu

Vi gick en för oss ny väg förbi sjukhusets farm med bananplantor m.m. Där fanns kor också, allt går till sjukhuset. Efter en rätt lång promenad nådde vi floden och tog en rank båt över den. Så vandring igen tills vi kom till stora vägen. Där trodde Kevin att vi skulle åka MC, något vi tvärvägrade. Så det blev taxi sista biten på vägar som får backen på Larsboda att framstå som en riktigt fin och jämn väg.


Framme vid skolan fanns inte många elever. De har lov än. Fast en lärare , som var häromdagen med sin 5 åring hon hade lovat Kevin att barnen skulle vara där. ” She forgot” sa Kevin. För en massa småbarn och några större berättade Kevin om tänder och deras skötsel. Sedan visade jag på en modell hur man ska borsta.


Det var ganska många vuxna som ville bli undersökta och många borde komma till oss. Få se hur många det blir.
Vid nästa skola dit vi också gick fanns inte heller några barn så det var bara att börja gå hem igen! Det blev rätt långt så jag föreslog en Colapaus i sta´n. Kevin och Lolah fick varsin mandesi också. Alla tycks alltid vara hungriga jämt. Tror att vi gått ner i vikt.




Det känns lite hopplöst med denna dåliga uppbackning från sjukhuset. Våra pat. betalar ju ibland så mycket som 4000 sh= 400 kr. Vi betalar också till sjukhuset för varje behandlat barn plus ofta också för transport av dem till oss. Många av de inneliggande pat. har inga pengar alls Dessutom betalar vi 900 sh var per dag för mat och husrum. Nu är vi fem i Guest house och det bör ge vinst för sjukhuset, men någon el.från generatorn har vi fortfarande inte.
Var och pratade med mr Okomu igår och klagade och idag fick jag en blomma från den ansvarige maintainern! Högste chefen för sjukhuset har vi fortfarande inte sett till! Visar deras attityd till kliniken känns det som.
Vi var hemma vid ett-tiden och efter dusch och mat satte vi oss ute i skuggan. Jag lusläste Sv. Damtidning. Kändes lyxigt!
Lolah, som måste vara kvar på kliniken till ½ 5, skulle ringa efter oss om någon pat. kom. Det blev en slappis em. för oss.
Hellen har några vänner hos sig i köket. Förunderligt med alla ,som tycks ha all världens tid att bara snacka.




Robert och Lars jobbade med spisen igår och den blev så fin. Han har alla papper från Svennberg, som har konstruerat denna spis.

26-27 april

Måndag
Uppvaknade med ömma bakar efter den väldigt långa resan hem från Kampala. Men solen skiner och det regnar inte, så allt är bra. Hade vi vetat vad som skulle vänta oss så hade vi inte rest till Uganda, och vi har sagt att vi nog aldrig kommer dit igen.
Som vanligt börjar dagen med väntan på patienter och skolelever som lovat komma för att få tänderna omsedda.
En patient ville ha 2 visdomständer utdragna. Han hade varit hos tandläkare i Nairobi för 12 månaders sedan, som sagt att han måste operera bort dem och det skulle då kosta 3000 shl.
Här visste han att vi bara tog 500 shl. Tänderna var nu i ett bedrövligt skick.
Det blev tillsist att han inte ville ha någon behandling. Fast medan Lars förklarade var vederbörande mera intresserad av sin mobil än att titta på Lars!




Tisdag 27 april
Idag kom Alice och Lucy och sa adjö innan de for på en veckas semester till Kisumo och måndagen därpå skall Lucy börja skolan igen.
Plötsligt var även Lolahs söta Faith där. Hon är en riktig skönhet. Vi putsade av hennes tänder och la på Duraphat på sexorna.
Sen kom en mycket speciell pat. Han ville ha en rotbehandling. Han hade fått en rensning gjord för 14 månader sedan och på tanden fanns en amalgamfyllning! Rtg visade en stor ostit. Ja liknade ställs vi ofta inför. Efter en påbörjad rotbehandling har man kanske inte ont längre och då dröjer man tills det börjar värka igen. Och man kommer tillbaka.
Det känns lätt fånigt med att de elever, som lärare lovat ska komma uteblir. Generellt är det kanske så att man säger ja utan att mena något bestämt med det. Liksom administrationen säager anslutningen hit:” It will be done” men när undrar vi. Att det ska vara så svårt att underhålla saker och ting. Här kör man tills allt rasar ihop bara och sen har man inget.

Fredag-Lördag-Söndag Uganda-Kampala

Fredag stora resdagen vi ska åka till Kampala i Uganda.Tar en första Matatu nere i stan .Det tycks inte finnas någon övre gräns för hur många, som denna kan ta. Lars satt därfram och med bara en till bredvid föraren. Men på min sits satt det stundtals fyra personer och sedan halvlåg ” konduktören” över oss, då han stängt dörren. Fast lika ofta hängde han plus en eller två utanför för att fånga upp nya passagerare
Vi bytte i Kisli till en annan Matatu med destination Kisumo. Här satt vi stundtals 25 pers.! Sedan tog vi en taxi till busstationen för buss till Kampala och Kigali. Först sa man att 1-bussen var fullbokad och vi skulle ta den kl. 4 men vi kom med den första, som skulle gå ett men ”People are still eating” så den gick kvart i två. Sedan tog gränspasseringen mellan länderna sin rundliga tid och vi behövde visum à 50 dollar styck. Tyvärr hade vi glömt våra dollar i huset så vi fick använda en av alla villiga växlare, som till en hög kurs sålde dollar.
Ja så var vi i Uganda och deras vägar är mycket bra. Landskapet var flackare än Kenyas.
Men alla stopp osv. kom vi fram kl.8 45 i stället för 7. Ingen som mötte, så vi tog en taxi till ett hotell och efter en timme kom Hellens släkting, som skulle mött. Han var mycket trevlig och hans driver skulle dan därpå ta oss runt i stan m.m. Av allt detta blev bara lång dags väntan till vi upp lördag em. tog en taxi till Nilen och som vi trodde en hamn.





Så vi har faktiskt sett Nilens källa i staden Jinja. Det är mäktigt med Viktoriasjön på ena sidan och den breda floden på den andra. Man har byggt en stor damm och kraftverk vid ena armen av Nilen så man får inte fotografera där. Aj aj deras poliser har långa! gevär.
På kvällen åter lång väntan på Dan, släktingen. Det slutade med att även Hellen checkade in på hotellet, för Dan skulle komma först efter 11. Hon var ganska besviken för hon skulle handlat till sig själv och på uppdrag av två andra. Vi hade visserligen checkat av div. affärer före lunch, men Dan hade sagt att han skulle ta henne till ett mera prisvärt ställe. Nu var allt stängt, ja inte barer och serveringar så vi blev verkligen medvetna om att vårt rum låg mot gatan! Den är bullrig smutsig och dammig, Hornsgatan är ”rena” oasen för lungorna jämfört med gatorna här.
Det var svårt att få något grepp om Kampala. Presidentpalatset låg långt från inhägnaden med fyra grindar. På anslutande gator fick inte bilarna stanna. Detsamma gällde för parlamentet.
Vi såg också deras UD Supreme Court m.m. Underligt nog inga flaggor trots att Irans president hälsades varmt välkommen av Ugandas folk på stora banderoller. Senare sa Dan .”diktatorer tycker om att umgås”
Söndag morgon bestämd hämtning kl.9 Kvart i tio kom de i en BMW med taklucka. Vi for först hem till Dan, som bodde utanför stan i ett fint hus med stor tung port utanför och vackert stenlagd gård med p platser men vilka jävla vägar dit!!!!!! Ni som känner mig vet att jag ogärna svär, men nu var det befogat.
Stort vardagsrum med TV och soffor m.m. Många småbord alla med broderade dukar på.
Men i övrigt ett kalt hus madrasser på golvet. Fast de hade nyligen flyttat dit. Antagligen är lilla sonens rum det enda barnrum vi sett utan en enda Legobit eller gosedjur!







De bodde en massa släktingar där också och alla är så glada och vänliga.
Ja så började vår långa resa tillbaka. När vi tankade fick de vatten blandad bensin så det gick knackigt länge. Det blev ett stopp vid en verkstad med div. rengörningar och även senare fick han ” bränna ur motorn” Gränspassagen tar tid, men vi hade tur. Vårt visum till kenya gällde för en single visit och nu var vi på väg dit igen. Med lite snack om Rotarydoctors sjukhuset, voluntary work osv. fick vi inresestämpel utan att betala! Sparade 50 dollar!
Så klockan var nästan 10 på kvällen innan vi var hemma efter en nästan mardrömsliknande färd i mörkret med alla fotgängare svarta och ofta på fel sida och i bredd! Mötande bilar bländade sällan av så det var tufft för stackars chauffören.. Vi passerade en otäck olycka med okänt antal offer. Polisen var där.
Vi var så oändligt lyckliga då vi kom hem till de skällande hundarna och nattvakten.
Sen skulle Dan plus föraren fara tillbaka till Kampala med ev. övernattning i Busia , gränsstationen.
I morse sa Hellen att de var nästan framme!!!!
!

Torsdag 22

Idag när vi kom till grindarna sa en av vakterna:”to day you are late you are very late!” Ja
några barn hade faktiskt kommit, Klockan var nio och så tidigt har vi aldrig fått dem till kliniken förr. Det blev en blandning av vuxna och barn. Barnen hade varit här för ett år sedan eller så
Sen kom en ung tjej med en man . Hon ville ha sitt förband på bägge käkarna borttaget. Hon ville äta mat. Fixeringen var gjord på ett annat sjukhus men bara för två veckor sedan!!!!
Alla andra skador hon hade på armar och ben hade inte läkt så vi vägrade förstås att ta bort .
Det känns också lite hopplöst att inte ha någon journal eller rtg som säger vilka skador hon hade fått.
Vi hittade en pub i Migori och tog en cook där. Nästa gång ska vi nog lyxa till med en öl.





Alla är såååå imponerade av Jonas berättelse och vi gläds åt alla teckningar, som låg i det vackra kuvertet. Det var så fint att de på posten ville behålla det!




Meghan, en av de andra gästerna, fyllde år idag. Hellen hade bakat en fantastisk cake och bar in den med 29 tända ljus. Succé.

Onsdag 21

I dag ska vi ut och screena barn i några skolor en bit härifrån. Som vanligt börjar det med en lång väntan på att de får någon som kör ambulansen.
Kom iväg och körde norrut mot Kiisi, in på en som vanligt eländig väg som bara bestod av stora stenar som verkade utkastade för att markera vad som var väg.




Det var en fin skola som dök upp, men då det är lov i alla skolor just nu, så var det bara de intresserade eleverna som kom för att bli undersökta.
Det gladde oss verkligen att titta på skolbarnen då vi såg att tidigare hade fått behandling och undervisning av vår klinik. De hade nämligen ett mycket bra tandstatus och det är första gången vi varit ute och inte antecknat ett enda barn för utdragning. Det visar att screeningen har gett ett bra resultat. Det är hit vi vill komma, möjligen små hål men inga extraktioner.

Vi är på väg upp ur kariesträsket. Skönt.
När vi avslutat undersökningen och tandborstinstruktionen, tog vi upp ett hopprep och gav till
barnen. Stor glädje!

Medan vi väntade på vår förare och ambulansen besökte vi en sockerfabrik, mycket primitiv. Man framställde melass i fast form. Man tappade sockerlösningen i konformade burkar. När detta kallnat tömdes de i en säck. Vi fick smaka . Det var som farinsocker Mums.
När vi på kliniken har riktigt små barn med värk, går vi ofta undan, för de blir förskräckta, då de ser oss muzongos.









Hellen är lite ledsen idag för hon fick inte ledigt för att åka till Uganda på fredag..

Tisdag 20

En vanlig dag på kliniken. Bilen, som skulle kunna hämta skolbarn , var på service så vi har endast enstaka pat. Så vi gick hem och bytte om för att gå ner till sta´n. Vi hade tur så en chaufförerna var här och vi åkte med honom ner till post, bank och en Safaricomaffär. De var krångligt med internet igår pga strömavbrott bl.a. så vi använde slut på våra scratchcards.
Hellen har fått en höna . Hon ligger nu under en stol i förrådet och ikväll får vi kyckling till middag. Den smakar trots god! kryddning som min berömda gummihöna.
Vår efterträdare har vi fått kontakt med och vi svarar på hans frågor och skriver önskelista.




Det var bara ca 7 mil till Masai Mara.Vi ska gå upp till administrationen och betala för resan. Sjukhuset ställde upp med bil och förare och vi betalte för Fabian där.
I morgon är det screeningdag, det blir intressant.
Här en fin fågel vi såg



Kevins dotter kom på sin morbrors arm till kliniken. Kathy var dålig i magen så kevin gick till doktorn med henne.

På kliniken igen, måndag

Måndag den 19 och vi går ner till kliniken som vanligt. Lite småprat med Kevin och Lolah innan jag hämtar vår tvätt hos de glatt leende männen , som sköter all sjukhustvätt.



Det kom några patienter bl.a. mr Okumus mor. Han hjälpte oss inför resan till Masai Mara och sa ”We will talk about your trip later on” När man ser dessa gamla? afrikanska kvinnor, undrar man över allt vad de upplevt.
Vi fick några barn också, men hela dagen väntade vi på 20 barn från en skola , som Tobias skulle hämta. Så vi tog tidig lunch för att hinna med dem på eftermiddagen men de kom aldrig!!!! Det känns sååååå meningslöst att bara sitta och vänta.



Vi gick hem. Sedan följde vi med Hellen för att se henne husbygge. Det ligger uppför backen där det försiggår en massa byggnation. Ett STORT hus för district administrator of Migori och sju hus för poliser runt honom.. So he is a big boss.
Som vanligt strömavbrott och häftigt åskväder. Vi bara väntar på regnet.

söndag hemfärd

Söndag vi bestämde oss för en lugn, skön morgon med kanske långfrukost och sedan bad i poolen . Vi kände också för att samla alla upplevelser och smälta dem. Så vi tänkte stanna över lunch och sedan åka tillbaka. Men både servitören och Fabian sa att vi borde åka tidigare för det skulle regna mitt på dagen och då blev vägen ofarbar.



Så vi packade ihop betalte och åkte. Fick tre påsar med maccademi nötter av Edward, hotellchefen. Plötsligt var vi två till i bilen och den ene var så fet att Lars fick lämna över framsätet till honom. Ja man kan förstå att alla utnyttjar de bilar, som går. De skulle till Lolgorian en guldgruvestad. I närheten ligger trestamsmötet, dvs.kuria,luo och massailand möts där.

Det blev en äventyrlig resa. Tre lastbilshaverier, som blockerade vägen. Så vi fick vänta medan de drogs loss. På det sista stället hade en traktor med last av sockerrör vält och Fabian fick pröva en omväg, som först gick bra. Men sen var det stopp och bilen omringades av en massa barn. De ville ha pengar, då skulle de lägga ut kvistar och grenar så vi kunde komma upp på vägen igen. Skönt att ha en inhemsk förare. Vi hade aldrig klarar av alla dessa barn runt om och de stack in händerna och tiggde.




Ja, ja de tror att vi är förmögna.
Alltnog en resa på 7 mil ungefär tog fyra timmars skumpande så man var alldeles mörbultat efteråt. Vi åkte till Fabians hem. Där fick vi en bananrätt och the trots att vi sa vi var så mätta.





Hans fru, som fött 9 barn, är så stilig. Två söner var hemma och vi fick fina familjefoton av dem alla. Sen var det ung. en mil hem .Där fanns ytterligare en amerikanska, som vi visst skulle dela badrum och dusch med. Vi blev störtsura..Vi vill ju gärna kunna äta middag tillsammans och då tala svenska få se hur det blir. Idag är deras dusch bra så det är ju lite skönare .Denna Rachel gör någon slags undersökning angående HIV stigma, mödravård och barnavård. Hon talade om för oss att vi borde rotfylla tänderna och inte dra ut!!!!!
Hon vet ju inte vilka medel vi har och att barnen bara kommer en gång till oss. Med drygt 20 barn hinner man verkligen inte göra rotbehandlingar. Sen krävs det en fyllning och det vore verkligen inte lege artis att göra så.

Kishwa Tembo

Nu måste vi samla oss efter alla intryck vi fått dels av detta speciella ställe och dels av våra game drives.
Vi väcktes av några mjuka jambo och utanför tältet stod Joshua med ett bord med varm choklad i en termos och muggar. Han öppnade alla dragkedjor och satte in bordet. Härligt!
Sen klädde vi oss varmt och 06 30 startade vi vår safari. Vilka vägar, bilen nästan körde fast flera gånger i de djupa hålen. Men vi hade tur! Vi såg en leopard i ett träd och medan han flyttade sig lite högre upp, där han hade sitt byte kom tre lejon allt närmare och sniffade,
Till slut klättrade ett av dem upp och ut på en gren nära leoparden och lejonet röt lite också. Men leoparden fortsatte att äta och till slut gav lejonet upp. När det med stor svårighet skulle gå ner var ett till på väg upp! Vår guide, Atach, sa att lejon inte klättrar i träd och därför drar leoparden upp sitt byte i ett träd där han gömmer det så att gamarna inte heller kommer åt det. Vi såg också en svart noshörning Läste i en broschyr att det bara finns 40 av dessa i hela Masai Mara. (Har sett nu att Masai Mara stavas med ett s och folket massajerna med två.)
Vi åt också en fantastisk picnic lunch vid Marafloden.





En massa krokodiler och flodhästar fanns där. Senare såg vi faktiskt en flodhäst på land! Deras hud tål solsken mycket dåligt så därför går de upp på land nattetid. Vi såg en massa elefanter, dels hjordar med honor och ungar en del så små att de gick under mammans mage! Och dels ensamma hanar.
Alla dessa hjortar, tror att det finns ett 40-tal av dem. En sort har fyra magar som kon. Några har stora harem av honor och en del ensamma. De små är så oerhört gracila.
När vi var tillbaka på Kishwa Tembo bytte vi om och gick ner och badade i poolen. Härligt.
Sedan var det dags för eftermiddagstur på savannen. Denna gång var inte Fabian med, men två engelskor, som var ivriga fågelskådare. De ville se lejon, men det höga gräset dolde dem och även cheetas låg och tryckte någonstans. Då bestämde vi att det räckte med safaris

Vi såg de BIG FIVE








Kvällens middag blev verkligen speciell. Först uppträdde en massa massajer dansade och sjöng och sedan blev jag uppvaktad vid bordet av hela köksstaben plus servitörer med musik och sång och en tårta med fyra ljus där det stod på Good bye and see you soon fast på swahili. Med en Stor kniv skulle jag skära första biten! Oh så rörd jag blev.
Vi försökte med internet där , men signalerna var för svaga, så vi kröp till kojs med varmvattenflaskor.
.

Till Masajland

Om det här vore en ljudfilm, skulle Ni höra hur regnet hamrar på tälttaket och hur åskan mullrar. Vi är i Massai Mara på Kishwa Tembo och det är så overkligt!
Vårt tält har utsikt över den vidsträckta savannen och utanför betar en massa vildsvin och små apor svingar sig i träden. Ja inte nu när det regnar.
Det var en äventyrlig bilfärd hit på 4 timmar. Tur att vi har Fabian som chaufför Han rattar den stora bilen mellan potthål stora som tvättställ.
På ett ställe hade en bil,



försökt köra om en lastbil som fastnat. Då fastnade även den och med hjälp av en massa karlar lyftes den bort. Sedan vidtog ett intensivt vägbygge med allt tillgängligt material bräder, stockar, stenar, grenar och efter en halvtimma kunde även lastbilen köra undan. Då hade hans last av cement lastats av och låg bredvid så det dröjde nog länge innan den, som suttit fast hela natten, kom iväg. Nu var klockan över tolv.
Så det var såååå skönt att komma fram och efter att ha blivit insläppta av vakten och han anropat hotellet ett par gånger körde vi fram. Där väntade chefen. En söt Evelin gav oss varma handdukar att fräscha upp oss med och vid dörren fick vi ett glas juice.


Det var dags för lunch, som serverades utomhus . Vår kypare Elias la en stor linnéserviett i knät och kom sedan med en härlig soppa och en kall Tusker, vilket är det lokala ölet.
I ett stort tält fanns en riklig salladsbuffe med ost! Det har vi inte fått i Migori. På ett annat ställe stektes kött med önskade tillbehör och till efterrätt fick vi en vidunderlig maccademinöt tårta .
Man trodde det skulle regna så vi for inte ut på något game utan promenerade omkring och låg en stund vid poolen! Vildsvinen betade runt omkring, de är inga skönheter precis.



Vi såg ut över den milsvida savannen och njöt verkligen av stillheten. Migori är bullrigt!



Nu är vi tillbaka efter en stor middag. Vi fick skicka ut våra tallrikar och be om halva portioner och ändå kunde vi inte äta upp..