Man skall aldrig säga sista!!!!!!!

Nej man ska aldrig säga aldrig. När vi kom ner till kliniken för att åka ut till en skola satt det en vuxen i stolen!
Så det blev en utdragning till för Lars.
Vi kom iväg småningom med en så hänsynsfull förare John. När vi åkte ut genom grinden, som omständligt och långsamt öppnas, stod Peter , en av våra vakter där. Han såg så ledsen ut och sa;” I lost my son yesterday” En tre månaders baby, som han kallat Lars.
Dagens skola låg i närheten av den vi besökte i onsdags, men den kändes strängare . Vi träffade bara en lärare. Barnen blev undervisade och checkade i två grupper. Det kändes som om de var många, men enligt läraren bara 450. Lars visade tandborstningsteknik för de större barnen och som alltid fick han dem att skratta mycket och ofta.


Sen började vi vänta på John. Han körde direkt från skolan tillbaka till Migori för att fånga upp en från administrationen,som han släppt av vid en bank. Nu skulle vederbörande köras tillbaka till St Joseph´s och sedan skulle han hämta oss .Vi väntade nära två timmar på honom och blev lite oroliga får klockan var över ett och de nio km. hem tar nära en timme. Vi behövde stanna vid posten för att höra efter brevet med Lions standaren och Lars ta ut lite mera pengar på banken . Sedan måste vi upp till dentist´s house för att hämta div. saker och så ner till ett farvälmöte med ledningen kl, 14 30. Stackars Lolah och Kevin var hungriga ,men vi sa det var det samma med lunch för oss.


I alla fall vid tretiden var vi uppe hos the big boss, som hälsade oss så artigt. De blev en trivsam stund trots att vi framförde både ros och ris.
Få se om de genomför de förbättringarna vi önskade. Bl.a. måste de flytta en stor motor, som driver sugen och kompressorn ut från betongfundamentet och utanför husen. Det går inte att samtala i närheten av den nu , när den är igång. Den är ett STORT problem för all personal i närheten både vår klinik och de på minor theatre. Även för pat. som väntar på behandling eller på att bli inskrivna är detta ett hemskt oljud.
Detta antecknades liksom önskan om en stor skylt utanför sjukhuset, som upplyste alla bl.a. om det fanns en tandläkarklinik här. Distict Hospital har en stor dylik med förteckning på alla specialiteter de kan erbjuda. ”It shall be done” sa dr Agollo och lovade att skicka foto på den. Vi gav mr Okumu, som ofta titttat in på kliniken en svensk flagga och de andra fick svenska tandpetarflaggor, så de inte skulle glömma bort tandkliniken. Vi bjöds på the och fick presenter. Vi hoppas det vi sa föll i god jord, så vi väntar på bevis.
Vi gick hem med våra presenter från ledningen och från Lolah. Sen gick vi fort ner till tvätten för att lämna en sista gång. Det får de tre där dela på. Vi har gett bort en hel del tidigare så nu är det tomt i skåpen
Hellen kom för att säga good bye
Vi måste packa i morgon för nu är det strömavbrott.